Midsommartid….

Så är det dags för midsommar, en helg som det knyts så många förväntningar till. Det är mycket som skall falla på plats för att allt skall bli bra. Otroligt många beslut skall fattas om vilken mat man skall ha, vilken sorts sill, vilka nubbar, vilken öl, och när grillen skall tändas och vad man ska grilla. ”När skall vi träffas och vilka skall komma? Och hur gör vi nu när Lisa och Sten har separerat? Det är ju typiskt just nu till midsommar…. Måste vi verkligen bjuda båda två? Blir inte det konstigt? Fast vi får ju inte göra mamma besviken.”

Lycklig kan den vara som lever i nuet, som inte planerar så mycket utan bara ägnar sig åt att leva. Som ett barn. Det vore skönt, kan man tycka som vuxen. Att få slippa allt ansvar för att allt skall klaffa. Ansvaret för att allas förväntningar skall uppfyllas….  Men att leva i nuet kan också vara svårt ibland. Det är inte alla barn som gillar oron som följer med att många träffas. Alla dessa intryck kan vara väldigt tröttande för den som automatiskt måste ta in alla intryck och inte kan sålla bland dem. Det är svårt att föreställa sig för den som inte varit med om det. Men det kan vara precis som att allting skenar runtomkring en. Som om man befann sig i en torktumlare där allting snurrar allt snabbare. Ljud och synintryck om vartannat i ett allt högre tempo. Det måste få vara OK då att gå undan för att få vara ifred. Utan att någon har synpunkter på det. Barn som hamnar i sådana stressiga situationer är inte i behov av fulla skrålande vuxna omkring sig. Vad de behöver är i stället någon som ser och förstår dem.

Det här inlägget postades i Attityd, Förväntningar. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.