Den mediala bilden har blivit så fel……

Dagens Nyheter skrev 2012-11-11 om internatskolan Lundsberg. DN har träffat styrelseordföranden Marie Wallenberg och hon tycker att ”Den mediala bilden har blivit så fel”.

Man kan fråga sig hur hon tänker. Hur menar hon egentligen? Hur då ”fel”?

I slutet på maj 2012 besökte Skolinspektionen internatskolan Lundsberg. Skolan redogjorde då bland annat för den nya trygghetsplanen. En vecka senare, den andra juni, inträffade ännu en allvarlig incident. Två unga elever misshandlades inne på sina rum av äldre elever, skriver DN. DN citerar Marie Wallenberg: ”Jag vet inte hur jag ska beskriva hur otroligt förbannad och besviken, sårad och ledsen jag blev. Jag bara stod och gapade, hur farao kan en sådan grej ske. Man upplever det som att man hällt vatten på en gås, varför har de inte förstått?”

Det verkar alltså inte vara någon tvekan om att det verkligen förekommit misshandel på skolan. Hur menar styrelseordföranden Marie Wallenberg då att den mediala bilden har blivit så fel? Enligt DN säger Marie Wallenberg att Lundsberg upplever att deras föräldrar är störda över den mediebild som de inte tycker speglar skolan. Hon säger att de allra flesta upplever inte det här. ”Det är där den mediala bilden blivit så fel, det uppfattas ju som om det händer grejer stup i kvarten”.

Intressant synpunkt. Menar styrelseordföranden på internatskolan Lundsberg att det skulle åligga media att tona ner sin rapportering om att det förekommit misshandel på en internatskola, bara för att det tydligen finns elever som inte blivit misshandlade på internatskolan Lundsberg? Media har rapporterat en nyhet om misshandel på internatskolan Lundsberg och det råder uppenbarligen ingen tvekan om att nyheten är sann. Hur denna nyhet ”uppfattas” kan inte vara medias ansvar.

Ytterligare en reflektion kan behöva göras med anledning av vad Marie Wallenberg säger om sin egen tid som elev på Lundsbergs internatskola: ”Jag har aldrig blivit skickad på ärende, jag har aldrig blivit trakasserad. Men visst var det bus, jag vaknade en natt av en tårta i ansiktet, det var min kusin som hade slängt den. För mig var det inte trakasserier, för de stod ju och fnittrade.”

Som styrelseordförande i internatskolan Lundsberg sitter alltså en person som inte uppfattar det som trakasserier att få en tårta i ansiktet när hon sover. Detta kan man fundera lite på ….. Är det kanske så att hon tycker att lite grand får man tåla? Den som gett sig in i leken får leken tåla, heter det ju.

Men nu är det ju inte någon lek att driva en skola. Den som driver en skola måste tvärtom ta ansvar för att man följer de lagar som gäller. Dessa lagar gäller som tur är även dem som av någon anledning tvingas gå på internatskolan Lundsberg.

Slutligen kan man försöka tänka sig in i hur det skulle vara för ett barn med en diagnos inom autismspektrumet som exempelvis Aspergers Syndrom eller ADHD att vara elev på internatskolan Lundsberg. Det är vanligt att dessa barn måste ägna mycket kraft och tid åt att på ett intellektuellt plan lära sig förstå hur det sociala samspelet fungerar i omvärlden. Sådant som mobbning kan för dessa barn te sig som fullständigt obegripligt sett ur ett förnuftsperspektiv. Att behöva vistas i en skolmiljö där misshandel är något som ingår i mönstret kan inte vara hälsosamt för någon. Men för barn med neuropsykriatiska funktionshinder måste en sådan miljö vara direkt skadlig. Vem tar ansvar för detta?

Det här inlägget postades i Attityd, Kommunikation, Skolan. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.