Att lyssna på tystnaden…

Det är den första december och snön har lagt sig som ett täcke över landskapet. Barnen är ute och bygger sina första snögubbar. Snön är så där kritvit och barnen är ivriga att samarbeta för att skapa sina snöskulpturer. En liten bit bort ligger ett av barnen på rygg och gör en snöängel. Så blir hon stilla ett tag. Inte bara ett litet tag. Utan en lång stund. Så ser hon att jag tittar åt hennes håll. Och hon förstår att jag tänker någonting. Att jag kanske undrar vad hon gör. Så ropar hon: Jag lyssnar på tystnaden!

Hon är annorlunda på många sätt. Hon kanske ibland har lite svårt att samarbeta. Hon har en stark vilja. Hon har det svårt med röriga och bullriga miljöer. Hon förstår inte alltid att andra kan tänka på ett annat sätt. Att andra inte upplever samma saker som hon. Och hennes temperament och ilskeutbrott kan stressa upp vem som helst. Men alldeles nyss kunde hon förstå att jag undrade över vad hon gjorde. Hon kunde tänka sig in i hur det var för mig när hon låg där alldeles stilla i snön. Att jag kanske undrade. Hon förstod att jag kanske behövde en förklaring. Och hon hjälpte mig att förstå att hon är med oss andra. Även när hon ligger och lyssnar på tystnaden.

Publicerat i Attityd, Förväntningar, Kommunikation | Lämna en kommentar

Den mediala bilden har blivit så fel……

Dagens Nyheter skrev 2012-11-11 om internatskolan Lundsberg. DN har träffat styrelseordföranden Marie Wallenberg och hon tycker att ”Den mediala bilden har blivit så fel”.

Man kan fråga sig hur hon tänker. Hur menar hon egentligen? Hur då ”fel”?

I slutet på maj 2012 besökte Skolinspektionen internatskolan Lundsberg. Skolan redogjorde då bland annat för den nya trygghetsplanen. En vecka senare, den andra juni, inträffade ännu en allvarlig incident. Två unga elever misshandlades inne på sina rum av äldre elever, skriver DN. DN citerar Marie Wallenberg: ”Jag vet inte hur jag ska beskriva hur otroligt förbannad och besviken, sårad och ledsen jag blev. Jag bara stod och gapade, hur farao kan en sådan grej ske. Man upplever det som att man hällt vatten på en gås, varför har de inte förstått?”

Det verkar alltså inte vara någon tvekan om att det verkligen förekommit misshandel på skolan. Hur menar styrelseordföranden Marie Wallenberg då att den mediala bilden har blivit så fel? Enligt DN säger Marie Wallenberg att Lundsberg upplever att deras föräldrar är störda över den mediebild som de inte tycker speglar skolan. Hon säger att de allra flesta upplever inte det här. ”Det är där den mediala bilden blivit så fel, det uppfattas ju som om det händer grejer stup i kvarten”.

Intressant synpunkt. Menar styrelseordföranden på internatskolan Lundsberg att det skulle åligga media att tona ner sin rapportering om att det förekommit misshandel på en internatskola, bara för att det tydligen finns elever som inte blivit misshandlade på internatskolan Lundsberg? Media har rapporterat en nyhet om misshandel på internatskolan Lundsberg och det råder uppenbarligen ingen tvekan om att nyheten är sann. Hur denna nyhet ”uppfattas” kan inte vara medias ansvar.

Ytterligare en reflektion kan behöva göras med anledning av vad Marie Wallenberg säger om sin egen tid som elev på Lundsbergs internatskola: ”Jag har aldrig blivit skickad på ärende, jag har aldrig blivit trakasserad. Men visst var det bus, jag vaknade en natt av en tårta i ansiktet, det var min kusin som hade slängt den. För mig var det inte trakasserier, för de stod ju och fnittrade.”

Som styrelseordförande i internatskolan Lundsberg sitter alltså en person som inte uppfattar det som trakasserier att få en tårta i ansiktet när hon sover. Detta kan man fundera lite på ….. Är det kanske så att hon tycker att lite grand får man tåla? Den som gett sig in i leken får leken tåla, heter det ju.

Men nu är det ju inte någon lek att driva en skola. Den som driver en skola måste tvärtom ta ansvar för att man följer de lagar som gäller. Dessa lagar gäller som tur är även dem som av någon anledning tvingas gå på internatskolan Lundsberg.

Slutligen kan man försöka tänka sig in i hur det skulle vara för ett barn med en diagnos inom autismspektrumet som exempelvis Aspergers Syndrom eller ADHD att vara elev på internatskolan Lundsberg. Det är vanligt att dessa barn måste ägna mycket kraft och tid åt att på ett intellektuellt plan lära sig förstå hur det sociala samspelet fungerar i omvärlden. Sådant som mobbning kan för dessa barn te sig som fullständigt obegripligt sett ur ett förnuftsperspektiv. Att behöva vistas i en skolmiljö där misshandel är något som ingår i mönstret kan inte vara hälsosamt för någon. Men för barn med neuropsykriatiska funktionshinder måste en sådan miljö vara direkt skadlig. Vem tar ansvar för detta?

Publicerat i Attityd, Kommunikation, Skolan | Lämna en kommentar

Det fria skolvalet

Jag läser på Prestationsprinsens hemsida om det fria skolvalet. Intressanta tankar och väldigt klokt. Det fria skolvalet har debatterats ett tag eftersom möjligheten att välja en annan skola har lett till problem på de skolor som blir lämnade. Det har antytts att de elever som väljer andra skolor skulle ha ett ansvar för de problem som uppstår. Så är det förstås inte.

Kanske måste man backa tillbaka för att det ska bli lite klarare vem som har ansvaret. Utgångsläget är att någon har fått ett uppdrag att se till att det finns skolverksamhet. Se det som ett uppdrag från oss skattebetalare till staten. Vi betalar in skatt och får en skolverksamhet i återbäring på skatten. Av någon anledning, (som vi just nu kan bortse från), bestämmer sig sedan staten för att det är bättre att kommunerna driver skolorna. Sak samma, vi skattebetalare har kvar samma krav på att en skolverksamhet ska levereras till oss. Så småningom och av någon anledning, (som vi just nu kan bortse från) bestämmer sig den som har ansvaret för att leverera skolverksamhet till medborgarna att det skall finnas möjlighet för eleverna att välja skola. Resultatet av det här beslutet visar sig bli att många elever väljer att använda sig av rätten att byta skola.

Och så upptäcker den som har ansvaret för att leverera skolverksamhet att det uppstår problem med att klara av det uppdrag man har. Detta kan man förstå. Man kan förstå att det blir jobbigt för den som har ansvaret för att driva skolor. Och man kan förstå att den som har ansvaret för att leverera skolverksamhet tänker att det kanske inte var ett så smart och genomtänkt beslut. Möjligen. Men hur skulle det kunna bli elevernas ansvar? Det är obegripligt.

 

Publicerat i Skolan | Lämna en kommentar

Om lärarlöner

I Dagens Nyheter 2012-10-25 lyder en rubrik Rätt med lägre lön på lågpresterande skolor. Enligt DN anser Håkan Edman, grundskoledirektör, att sju av Stockholms 120 grundskolor är sämre än alla andra. Därför ska lärarna på dessa skolor få något mindre i löneökning. Så här säger Håkan Edman, enligt DN:

”– Lärarna har individuell lönesättning sedan 15 år och lönen ska vara en medveten bedömning. Den här lönesättningen vi nu beslutat om är ett litet, men viktigt, steg i den riktningen. En bra lärare ska kunna tjäna både 35.000 och 40.000 kronor. Det är viktigt att de bra lärarna stannar kvar i yrket.”

Det låter förstås bra och spännande att kunna tjäna bättre om man presterar bra. Den som gör ett bra jobb stimuleras, vad är problemet med detta? Det låter enkelt men att bedöma om lärare presterar bra är otroligt komplext.

Vad avgör om en lärare ”presterar bra” i form av goda betyg för eleverna? Vad bestämmer skolans resultat? Så många olika faktorer. Lärarna är förstås en viktig faktor när det gäller vilka mätbara resultat som uppnås. Men elevunderlag, resurser, organisation spelar en mycket stor roll.

Man kan också fråga sig vilka lärare som söker sig till de ”dåliga” skolorna om lärarlönerna dessutom är sämre där? Vad det här upplägget handlar om är att fördela om pengar inom lärarkåren. Lärare får visserligen chansen att tjäna mer, men i princip är det lärarna själva (de som är lärare på de ”dåliga” skolorna) som betalar. Den modell som Håkan Edman förespråkar löser kanske vissa problem men skapar utan tvekan dessutom nya problem.

Om man vill ha bättre lärare i alla skolor, om man vill ha superpedagoger,  så måste man betala bättre löner totalt sett, så enkelt är det tyvärr.

Publicerat i Skolan | Etiketter | Lämna en kommentar

Om skolans uppgift

Vad skall skolan ägna sig åt? Finns det några gränser för skolans område? Om föräldrarna levererar barn till skolan som är ouppfostrade, måste då skolan uppfostra dem i stället? För många år sedan kunde det vara så att ett barn inte var ”skolmoget” och därför inte fick börja skolan utan fick vänta ett tag. Händer detta nuförtiden? Har föräldrarna något ansvar här? Det finns en rundgång i systemet som är intressant. I denna rundgång ingår skolan och föräldrarna och mitt emellan finns barnen.

Här kommer en generaliserad bild: Föräldrar som jobbar mycket hinner inte vara med sina barn (ens när de är små). Tur då att det finns dagis som kan ta emot barnen. Sedan är det dagis sak att uppfostra ungarna. Eller möjligen blir det ett delat ansvar för uppfostran. Delat ansvar mellan föräldrar (som egentligen inte har tid) och dagis. Men vad händer med delat ansvar? Jo ”delat ansvar är ingens ansvar”. Kanske fungerar det ändå hyfsat under dagisperioden.

Men sedan är det dags för skolan. Och vad händer där då? Jo där behöver barnen anpassa sig lite mer efter varandra så att det blir en bra studiemiljö. Och då måste skolan jobba med värderingar så att alla kan fås att fungera ihop. Det där tar en del tid förstås….. Skolan måste exempelvis lära alla barn att respektera att alla är olika. Att det till och med är väldigt bra att alla är olika, så att man kan hjälpa varandra på olika områden. Skolan måste också arbeta aktivt för att förhindra mobbning som är ett slags grus i skolmaskineriet. Allt det här tar tid……. Kanske tar det så mycket tid att skolan inte hinner med all undervisning? Och vad får man göra då? Vad måste man göra då?

Kanske måste man skicka med barnen läxor hem? Ja just det, hur skulle man annars hinna med allt det som läroplanen säger….. Då passar det så bra att man inser hur viktigt det är att föräldrar och skola samverkar. ”För barnens bästa”. Så vältras ansvaret runt, runt i systemet. Genom läxorna lyckas man kanske skicka tillbaka lite jobb till föräldrarna. Men föräldrarna har förstås fortfarande inte tid. Om de inte hade tid när barnen var små, varför skulle de nu ha tid för att sitta och traggla läxor? Tur då att man kan köpa läxhjälp, det vill säga någon från ett ”läxhjälpningsföretag” som kommer hem och pluggar läxor med barnen. Man skulle kunna säga att man delar lite på ansvaret…… Allting går i cirklar……

Och någonstans där i denna cirkelgång finns en hel del, ofta ganska ensamma, barn som har behov av särskilt stöd. Som behöver en extra lugn miljö för att kunna koncentrera sig. Som exempelvis behöver få det som man ska göra under skoldagen uppskrivet på tavlan i punktform för att känna sig lugna och trygga. Det kan vara näst intill omöjligt att få en lärare att prestera bara en sådan enkel sak…….

Så kallade ”bokstavsbarn” är fantastiska barn med enorma resurser. Som med sina olika specialintressen och djupa kunskaper inom vissa områden skulle kunna bidra med mycket i skolans verksamhet. Barn som besitter enorma drivkrafter men som inte får chansen att prestera sitt bästa. På grund av en bedrövlig skolmiljö. Vem ser dessa barns behov i den cirkelgång av bristande resurser och delat ansvar som pågår i skolan?

Publicerat i Kommunikation, Skolan | Etiketter | Lämna en kommentar

Om utanförskap

Jag läste en artikel i Svenska Dagbladet 2012-08-27. Tyvärr framgår det inte vem som skrivit artikeln. Men den handlar om en bok av Susan Cain: ”Quiet, the power of introverts in a world that can’t stop talking” som lyfter fram skillnaderna mellan introverta och extroverta. Susan Cain har även hållit ett föredrag på sajten TED. SvD-artikeln anger att nästan 2,8 miljoner sett henne berätta om styrkan i att vara inåtvänd. Intressant ämne. Men ta en titt på detta citat ur artikeln:

”När vi ses i början av juni ska hon alldeles strax upp på scen för att tala på en ledarskapskonferens i Ålesunds konserthus på norska västkusten. I parkområdet utanför äter vi lunchlådan med räkor i tillsammans. Några veckor tidigare hade jag presenterat mig för henne som en 100 procent extrovert, något jag vid det här laget förstått att man inte kan vara; då skulle man ha en diagnos. De allra flesta av oss finns någonstans utmed skalan, varav 30–35 procent mot den introverta polen, enligt den forskning Susan Cain hänvisar till. Vissa studier pekar på fördelningen 50–50.

Tydligare kan det knappast sägas: Man ”kan inte vara” 100 procent extrovert. För då ”skulle man ha en diagnos”. Det vill säga den som har en diagnos är en outsider. Räknas inte. Finns inte. Överhuvudtaget. I något slags sammanhang. What so ever.

Publicerat i Attityd | Lämna en kommentar

Om klarsynthet…..

Hittade en tidning (DN) från i somras (sommaren 2012) där tidningen gjorde ett reportage om Madonna och om den kritik som hon fått för sin show under sin pågående världsturné. Bland annat har kritikerna hånat henne för hennes utseende och för att hon nu skulle vara för gammal för sin egen musik. Till och med artistkollegan Elton John har haft synpunkter på henne visar det sig. Men DN:s artikel fokuserar helt och hållet på ett jämställdhetsperspektiv. Tidningen frågar sig varför kritikerna och publiken är hårdare mot kvinnorna än männen. Hela artikeln ägnas åt jämställdhetsfrågan. Så får A (A som i Aspie) syn på artikeln och ser med sällsynt klarsynthet vad det egentligen handlar om.

Nämligen inte så mycket om jämställdhet. Utan om mobbning. Vad DN frågar sig är i princip varför inte även män mobbas på samma sätt som Madonna. Men har man synpunkter på hur någon ser ut så handlar det i första hand om mobbning. I skolorna tjatas det om nolltolerans mot mobbning. Hur ska vi få ungarna att avstå från att mobba och i stället respektera varandra när vuxenvärlden ser ut som den gör? Vi märker inte ens vad vi håller på med……. Självklart egentligen, för den som är klarsynt.

Publicerat i Attityd, Skolan | Lämna en kommentar

Semestertider….

Och nu är det tid för semester…. om man har ett jobb…. och tid för sommarlov…. om man annars går i skolan…. Hur lång tid behöver en människa för att stressa ner från sitt jobb? Innan man är där man vill vara, den människa man verkligen vill vara? Det är förstås olika för olika personer, beroende på utgångsläget. Lärarna har ett långt sommarlov. Kanske är detta precis vad de behöver. Många utanför skolans värld skulle nog ha svårt att klara den stressnivå som lärarna lever med en stor del av året. Så passa på att njuta, du som är lärare. Men stressen finns också hos barnen, särskilt hos de barn som är i behov av särskilt stöd i undervisningen. Barn med bokstavskombinationer av olika slag. Tänker vi på hur vi kan hjälpa dem att stressa ner under sommarlovet? Det är väldigt lätt att tro att de uppskattar samma saker som andra. Men för en aspie kan sommarlovet innebära att han/hon möter en ny sorts stress. Att resa till nya okända platser där intrycken blir överväldigande kan skapa mer stress i stället. Hur du som förälder skall möta detta kan ingen annan säga. Som förälder är du ofta helt ensam om att försöka se ditt barn, lära känna ditt barn, lära dig förstå hur ditt barn fungerar. Många i omgivningen lämnar gärna goda råd om vad du borde göra. Men hur många av dem engagerar sig verkligen i ditt barn för att förstå hur barnet fungerar innerst inne?

Från din roll som förälder kan du inte ta semester så lätt. På sommaren går föräldraskapet snarare in i en mer intensiv fas. Ditt barn behöver dig kanske mer än någonsin när ni reser till främmande miljöer. Du har säkert egna drömmar om vad semestern skall ge dig. Men försök att inte låsa dig vid dina egna drömmar. Försök i stället att vara förändringsbenägen. Om din aspie inte klarar av att åka med på ännu en utflykt, så kan ni i stället sätta er på ett café. Eller på en bänk i en park. Utan att prata så mycket om hur länge ni skall sitta där. Och behövs det struktur så kan man ju bestämma att man skall sitta där i 52 minuter eller någon annan lämplig tid. Njut av att titta på folk som kommer och går. I stället för att jaga runt för att se nya saker låter ni omgivningen passera förbi i varierande takt. Betrakta människorna. Varför verkar vissa ha bråttom medan andra tar det lugnt? Tala med din aspie om vad ni ser. Varför ser det annorlunda ut jämfört med hur det är därhemma? Att se och uppleva något tillsammans kan skapa en samhörighet mellan er, en efterlängtad trygghet för din aspie.

Eller så gör du något helt annat som passar er bättre. Men om du börjar med att försöka förstå vilken känsla din aspie har, så är du en bra bit på väg mot en skön och avkopplande semester!

Publicerat i Attityd, Förväntningar, Kommunikation, Skolan | Lämna en kommentar

Midsommartid….

Så är det dags för midsommar, en helg som det knyts så många förväntningar till. Det är mycket som skall falla på plats för att allt skall bli bra. Otroligt många beslut skall fattas om vilken mat man skall ha, vilken sorts sill, vilka nubbar, vilken öl, och när grillen skall tändas och vad man ska grilla. ”När skall vi träffas och vilka skall komma? Och hur gör vi nu när Lisa och Sten har separerat? Det är ju typiskt just nu till midsommar…. Måste vi verkligen bjuda båda två? Blir inte det konstigt? Fast vi får ju inte göra mamma besviken.”

Lycklig kan den vara som lever i nuet, som inte planerar så mycket utan bara ägnar sig åt att leva. Som ett barn. Det vore skönt, kan man tycka som vuxen. Att få slippa allt ansvar för att allt skall klaffa. Ansvaret för att allas förväntningar skall uppfyllas….  Men att leva i nuet kan också vara svårt ibland. Det är inte alla barn som gillar oron som följer med att många träffas. Alla dessa intryck kan vara väldigt tröttande för den som automatiskt måste ta in alla intryck och inte kan sålla bland dem. Det är svårt att föreställa sig för den som inte varit med om det. Men det kan vara precis som att allting skenar runtomkring en. Som om man befann sig i en torktumlare där allting snurrar allt snabbare. Ljud och synintryck om vartannat i ett allt högre tempo. Det måste få vara OK då att gå undan för att få vara ifred. Utan att någon har synpunkter på det. Barn som hamnar i sådana stressiga situationer är inte i behov av fulla skrålande vuxna omkring sig. Vad de behöver är i stället någon som ser och förstår dem.

Publicerat i Attityd, Förväntningar | Lämna en kommentar

Om att ha koll på läget….

”Om 2 timmar och 24 minuter börjar mitt sommarlov!” Så talar en aspie med full koll på läget vid frukosten. Så är det. Full koll ibland och ibland någon helt annanstans i sina tankar. Ena dagen har han olika färger på sina strumpor. Andra dagen vill han veta allt om hur demokrati fungerar. Och då menar jag allt! Hur det blir nästa dag vet man inte. Men en sak är säker. Det blir aldrig tråkigt. Att leva i ett kraftfält där energi krävs intill bristningsgränsen är en del av vår vardag, men ändå får man alltid mer energi tillbaka än man ger. En gång sa en lärare: ”Han har ingen inre motor”. Så här några år efteråt är det ett obegripligt uttalande. Man hade kunnat ge upp då. Men tack vare lyckliga omständigheter, bland annat en specialpedagog i skolan som såg vem denna elev är, och ett envist kämpande tillsammans, har en drivkraft lockats fram som tycks vara helt utan gränser.

Publicerat i Attityd, Kommunikation, Skolan | Lämna en kommentar